du lyser klarast av alla stjärnor på himlen
Varje dag så är det någnting som påminner mig om dig. Ibland så kan det vara bra, ibland så kan det vara dåligt. jag har accepterat hur det är och jag vet att du inte kommer att komma tillbaka, men just som idag, just nu så skulle jag velat ha dig här nere. Jag har, och behöver inte ha någon speciell anledning till varje just nu. Det bara är så, att kunna lyfta mobilen och ringa dig. Att bara få höra din röst. Den jobbigaste parten var att inte kunna prata med dig något mer, att aldrig mer kunna få känna din beröring och aldrig mer kunna se ditt leende. Dina små små händer och ditt vackra leende som fick alla andra att också le. Jag saknar hur du höll om mig när jag var ledsen och hur du skrattade med mig när jag var glad. Hur du sa till mig att jag aldrig behövde vara rädd när jag var med dig. Jag saknar att ha just dig att dela mina tankar och funderar med, du förstod mig alltid på ett helt annat sätt en vad alla andra gjorde, du var speciell. Saknar att kunna berätta mina djupaste hemligheter och veta att dom stannar hos dig.
Jag gav bort våran bok på din begravning, det är jag glad över att jag gjorde, jag tror att det lättade mycket för dina föräldrar att kunna få en inblick i hur du egentligen kände. Men vissa dagar gör det verkligen ont också. Ibland vill jag bara ha boken brevid sängen och kunna öppna den när jag känner för det och läsa igenom allting sm vi delade.
Jag kommer ihåg pankien av den dagen som du försvann, hur jag greps av panik och vissa dagar än idag så kan jag gripas av den paniken..igen, att du faktiskt inte finns här. Att du är på andra sidan, att du kollar ner på himlen och ler. Varje dag så ägnar jag minst en tanke åt dig, varje dag så påminns jag av vad som har hänt.
Och jag kommer alltid alltid att minnas dig som den glada, spralliga, vackra tjejen som alltid gjorde ett stort och gott intryck på mig.
Just nu gör det ont när jag skriver det här, det är som att någonting hugger i mitt hjärta. Jag kan inte förneka att jag blir tårögd och hur mina tårar börja rinna, mitt huvud värker, lika kraftigt som den dagen när du försvann. Det var som att jag fick en smäll på käften, en riktig spark i magen och hamnade i en egen bubbla, i min egna värld.
Hur jag själv tog på mig skuld för att jag inte märkt någonting, att jag inte sett tecken, att jag inte hade gjort någonting. Det var en skuld som fanns kvar länge i mig, som fortfarande kan dyka upp och gnaga sig igenom mig. Jag vägrade acceptera hur det faktiskt var.
Jag kan inte dela saker tillsammans med dig längre, Vi kan inte skapa fler minnen än dom som vi har. Men jag vet att du alltid är med mig, att jag aldrig behöver känna mig ensam.
Jag sa nog aldrig tack för allting som du gjorde för mig men i mitt hjärta är jag evigt tacksam. Du lyfte mig så många gånger från botten till toppen, du gav mig råd och du fanns alltid vid mig.. Jag glömmer aldrig när du hälsade på sista gången, när diu klev in i klassrummet, mina tårar sprutade av lycka. Jag kunde andas ut. Jag ville aldrig släppa taget när vi sa hejdå sista gången, ville krama dig och aldrig aldrig aldrig släppa dig igen.
Hur en människa kan vara så långt borta men ändå så nära.
Jag fick långa en ängel för en stund.
Jag saknar dig. Aldrig ska jag sluta älska dig, vi ses så småningom.
Beatrice Wilje 19910603-20060925
Jag gav bort våran bok på din begravning, det är jag glad över att jag gjorde, jag tror att det lättade mycket för dina föräldrar att kunna få en inblick i hur du egentligen kände. Men vissa dagar gör det verkligen ont också. Ibland vill jag bara ha boken brevid sängen och kunna öppna den när jag känner för det och läsa igenom allting sm vi delade.
Jag kommer ihåg pankien av den dagen som du försvann, hur jag greps av panik och vissa dagar än idag så kan jag gripas av den paniken..igen, att du faktiskt inte finns här. Att du är på andra sidan, att du kollar ner på himlen och ler. Varje dag så ägnar jag minst en tanke åt dig, varje dag så påminns jag av vad som har hänt.
Och jag kommer alltid alltid att minnas dig som den glada, spralliga, vackra tjejen som alltid gjorde ett stort och gott intryck på mig.
Just nu gör det ont när jag skriver det här, det är som att någonting hugger i mitt hjärta. Jag kan inte förneka att jag blir tårögd och hur mina tårar börja rinna, mitt huvud värker, lika kraftigt som den dagen när du försvann. Det var som att jag fick en smäll på käften, en riktig spark i magen och hamnade i en egen bubbla, i min egna värld.
Hur jag själv tog på mig skuld för att jag inte märkt någonting, att jag inte sett tecken, att jag inte hade gjort någonting. Det var en skuld som fanns kvar länge i mig, som fortfarande kan dyka upp och gnaga sig igenom mig. Jag vägrade acceptera hur det faktiskt var.
Jag kan inte dela saker tillsammans med dig längre, Vi kan inte skapa fler minnen än dom som vi har. Men jag vet att du alltid är med mig, att jag aldrig behöver känna mig ensam.
Jag sa nog aldrig tack för allting som du gjorde för mig men i mitt hjärta är jag evigt tacksam. Du lyfte mig så många gånger från botten till toppen, du gav mig råd och du fanns alltid vid mig.. Jag glömmer aldrig när du hälsade på sista gången, när diu klev in i klassrummet, mina tårar sprutade av lycka. Jag kunde andas ut. Jag ville aldrig släppa taget när vi sa hejdå sista gången, ville krama dig och aldrig aldrig aldrig släppa dig igen.
Hur en människa kan vara så långt borta men ändå så nära.
Jag fick långa en ängel för en stund.
Jag saknar dig. Aldrig ska jag sluta älska dig, vi ses så småningom.
Beatrice Wilje 19910603-20060925
Kommentarer
Trackback
